Lisette

Godkväll. Sitter och myser i all julbelysning och tittar lite smått på granen som vi fick upp igår. Doften av julgran är underbart. Och där har hamnat lite (läs: mycket) julklappar där under alla redan. Det ska dock fraktas vidare till annat ställe på julaftonsmorgon.

 

När jag satt och kolla på julgranen så fastna jag i tankar som lycka, glädje och kärlek. Att jag för stunden kände det, samtidigt kan det förändras på ett ögonblick. Lycka kan bli sorg, glädje kan bli tårar och kärlek kan bli oälskat.

 

Det är snart nyår och då kommer olika bloggar förmodligen att kryllas av års recensioner av sig själv. Härliga och lyckliga bilder kommer läggas upp och de kommer skriva om all lycka de har varit om. En del har haft turen av att få det där året de önskade sig nyårsafton 2013. Det sades nog mycket "Låt 2014 bli mitt år" och fick det. En del fick både lycka och lite tråkiga saker i sitt liv och en del fick det bara olyckligt och väntar nu bara in 2015, för kanske är det deras år..igen! Och självklart ska man alltid ha hoppet! Jag hurrar för alla där ute som strävar efter ett bättre och lyckligare år. Jag unnar varje människa ett underbart nytt år.

 

Jag är en av dem som tillhör den sista i min kategori. Den där lite olyckliga och vill att 2015 ska komma. För kanske, bara kanske kan allt bli bättre och mina tankar kommer bli bättre. Nu är det ett sådant här sorligt och otäckt inlägg också. Människor gillar inte det, vilket är okej! Det är trots allt jul snart. Lycka och glädje måste infinnas. Det är dock mer passande för mig att skriva av mig och få ut något jag hållt hemligt för mig själv och mina nära och kära. Och jag vill börja med att jag faktiskt kan acceptera och låta folk veta av min situation när det nya året är här.

 

 

Det gick väl något år och jag upptäckte att jag faktiskt kom på mig själv att googla lite om "ofrivillig barnlöshet" (Det dröje innan jag kunde säga infertilitet pga dum läkaren). Jag läste lite, börja förstå lite men kände inget. Jag hade trots allt chans. Ingen hade sagt till mig att jag stod utan barn i framtiden. Jag tala bara om risken jag hade för de närmsta. Jag prata inte med föräldrar eller så, bara mina bästa vänner. Jag fick kramar och vi prata om olika alternativ för framtiden. Jag kände mig fortfarande lugn.

 

Det blir vuxenålder. Kanske 2012. Det är dimmigt. Jag ber om att få en hälsokontroll, samt en ordentlig kontroll på hur mina äggstockar mår. Jag vill veta om förbättring. Jag vill nu veta om jag har chans eller inte. Halshugg mig eller gör mig glad! Jag har då börjat tänka på barn för framtiden. Jag får en läkare. Snäll läkare. En kvinnlig undersöker mig, men den manliga läkaren vill prata med mig privat. Jag förstår redan. Så jag vill egentligen bara gå därifrån och gå ut till närmsta butik och shoppa skor. Men han prata stilla och lugnt. Han ger mig broshyer på folk man kan prata med. Plötsligt försvinner den här känslan av glädje för framtiden och känslan som jag hade när jag var i tonåren kom tillbaka. "Vad ska jag med barn till? perfekt!" (Elakt sagt av mig!"

 

Detta året har varit oturets år på många plan. I år har väl kanske det varit lyckligt med att jag kanske äntligen börja förstå och faktiskt känna av att jag misst något som är så mäktigt och så underbart. Att få bära sitt eget barn. Att få ge världen en del av sig själv och en annan person. Det har tagits ifrån mig. Jag får inte den glädjen. Jag har blivit arg, skrikit och varit arg på allt och alla när jag varit irriterad hemma. Bakgrunden är "ofrivilligt barnlöshet". Jag förbannar min läkare i tonåren som sa så! Jag kan inte få bort orden i huvudet. Jag känner mig bortkastad av det.

 

Jag har under året börjat kolla lite på olika forum för människor som hamnat där jag hamnat i. För jag har helt ärligt inte kunnat öppna mig och när jag väl gjort det så har jag lagt på en mask. Att det är som det är-känslan eller att så här är det nu-känslan. Men på insidan vill jag drukna och slå sönder något. Det har bara svämmat över och tagit över känslor totalt efter alla åren. Jag kan inte styra det längre.

 

I dessa forum läste jag mig först fram till olika hantering av känslor och påståenden. Därefter börja jag öppna mig smått och börja prata med tre  kvinnor i olika åldrar. Det hjälpte. För dessa kvinnor var i olika faser, om man kan kalla det så. Det hjälpte lite att få prata ut och man kunde få ömkan därifrån från internet i tagenbords-ord. För kontrollen att behöva säga vad man kände till alla runt omkring sig, var värdelöst svårt. Man orka inte ens tänka tanken på det. En dag fick jag ett privat mail från en av dessa kvinnor. Ett långt mail med innehåll av ett enda tips: Dölj inte, utan prata!

 

Jag tänkte på det länge. Och här sitter jag. Med mina innersta tankar. Det får ni av mig. För detta är jag i detta nuet. Kämpar med framtidenstankar som jag i stort sett alltid gjort, fast med jobb och skola. Nu är jag på en helt annan nivå. För jag skäms egentligen över detta.  Är det något jag lärt mig från dessa forum så är det att vi alla känner exakt likadant: att man skäms. Man skäms för något man inte kan förklara. Man tycker det är jobbigt att prata om, för folk runt omrking vet inte hur de ska reagera. De reagerar inte alls som du förväntar dig. Man vill inte ha medömkan, man vill bara ha samtalet. Sen kan man gå vidare. Jag vill sitta med min mamma och prata om allt. Jag vet bara om att jag kommer storgråta och känna mig dum. Varför kan jag inte förklara. Det är konstigt att inte kunna förklara en del känslor som man oftas kan göra. Min mamma vet om det, men jag har väl hållt inne lite på det, kanske blivit smått irriterad på det också. Ibland får jag frågan "Kan du verkligen inte?". Mitt svar har varit den senaste tiden "Ska aldrig säga aldrig men..." sen får det vara slut på ord. Läkaren säger sitt, jag tänker mitt och hopp...Ja, det finns såklart där i bakhuvudet.

 

Livet utan hemlighet kan få börja lite smått: nu! Och jag går gärna på stan med vetenskap att alla vet min situation, utan att det rör mig. För detta är jag nu och framöver. Och kanske slutar frågorna om "när ska du ha barn då?" för mig. Även om det personen inte vetat om min situation så är det som att få en kniv i hjärtat av den frågan, varenda gång.

 

Innan jag avslutar.  Kvinnor och män  (för ni finns där också. Ni är så delaktiga i detta med och känner exakt likadant) det finns många som lider av depression och ångest över livet pga negativt resultat. Ni är inte ensamma, utan försök att nå ut med att försöka få den hjälp ni vill ha för att komma vidare. Det kommer en stund då allt är botten, men där finns ett liv framför er också! Man kan ta tag i hjälpen själv om man känner sig mer bekvämare med det, som jag gjorde. Forumet hjälpte mig mycket och för att få någon att prata med tex kurator..kontakta din läkare eller ring din vårdcentral. Depression är mycket vanligt och man ska se det som allvarligt!

 

Hjärtlig kram på er.

 

 

Maila gärna om ni har några frågor.