Lisette

Innan vi börjar...christoffer läs inte! hehuaa

Jag var 13-14 år när jag fick min första kärlek. Jag hade ett långvarigt förhållande efter det på hela två år men jag var aldrig så förälskad då som jag var i personen innan. Det kändes som jag visste vad kärlek var då när jag var förälskad. Jag visste att vi skulle leva hela livet ut med varandra om han bara ville desamma. Nu skrattar jag. Här kommer historian.

Vi satt på de "vita bänkarna" som vi kalla dom då, där satt vi för vi hade ingen annastans att sitta. Det var jag, min dåvarande bästa kompis sara, två killar vid namn karwan och peter. Vi var gänget som var en blandning. Sara var dansk och var en stor tjej, karwan.. jag vet inte vad han var men vi gav han namnet svartskalle, dumt nog. Peter var en lång och väldigt charmig, han kom från ungern och hade världens bästa knep för att få en tjej. Han var en tjejtjusare och tjejerna var galna i han med. Och så fanns det jag, svensken som var blyg och gjorde det som folk bad mig göra, jag var ganska klen och tystast av alla oss fyra. Vi hängde och prata om allt och inget...jag försöker komma på vad men det är inte lönt. vem pratar om vettiga saker när masn hänger på en vit bänk under sommarlovet.

Det var runt förmiddagen som vi alla samlades och vi prata om vad vi skulle göra. Vi vänta in vår vän Karwan som inte riktigt kommit än...Sarah ringer tills hans mobil och han svara. Hon lägger på och säger "nu kommer han med en vän". Roligt tänkte jag med en gnutta ironi, jag avskydde karwans andra vänner. Karwan kommer och han har med sig en snubbe vid namnet Peco (man säger Petzo). Jag blev röd i ansiktet och då visste jag inte varför men jag kan lista ut det idag...han såg bra ut såklart! Han var ett år äldre än alla oss andra och umgicks med de människor som vi alla egentligen ville umgås med. Han var alltid stiligt klädd och tog väl hand om sig. Han kom från makedonien. Vi hälsa sen var det inget med det. Nu var vi fem och vi samlades återigen i två dagar i rad.

En dag under sommaren satt vi där på bänken och alla fem var där. Sara skulle hem och äta, peter skulle iväg med familjen och karwan skulle också hem och äta...tror jag. Det var jag och petzo kvar. han försökte verkligen prata med mig men jag var blyg. inte hade jag pratat med han själv när dom andra var där. han skoja och log vänligt och hans första åsikt om mig var "du är lite konstig, du bär rosa tröja men har nit-armband på dig" och så skaka han på huvudet. Han sa det som det var en positiv grej, vilket jag inte uppfatta..jag var bara glad att han hade en åsikt om mig. hans mobil ringde "you're my angel" med shaggy var hans ringsignal...han skulle hem och äta han med. jag satt själv på dom vita bänkarna och börja känna fjärilarna växa i magen.


dagen efter samlades vi som vi som vanligt och till min besvikelse så dök inte petzo upp. jag ville gärna fråga de andra om dom visste något men jag hade inte modet. skulle dom få veta att jag började bli kär så skulle dom skratta åt mig. Petzo var inte världens populäraste men jag var inte heller den som var älskad. Jag var töntig rent ut sagt. Timmarna gick och det var den tråkigaste dagen på hela lovet. Jag ville bara hem och sova så tiden kunde gå så man slapp vänta tills han kom. Vi satt tills kvällen kom. Vi grilla lite och sen hörde vi en moped som kom mot oss och det var petzo. Han undra vem som ville köra den. alla sa ja, förutom jag. han titta bort på mig och sa "jag kan köra den om du vill" jag fatta med en gång, jag skulle få sitta bakom han. det var ren lycka jag kände. inget kunde gå fel. efter att alla kört mopeden så var det då min tur. skakig satte jag mig bakom petzo och höll han hårt, jag var livrädd! Ingen hjälm fick pryda mitt huvud, fick inte visa det för petzo att jag såg ful ut i hjälm. Jag åkte moped med livet som insats nästan.

Nästa dag sågs vi igen. Jag förklarade då att jag gilla Petzo för min bästa vän sara, som i sin tur berätta för karwan och peter..vilken bästis va? Nåväl, ingen gjorde narr av mig men dom sa inget heller...hade nog att dom skulle gjort narr av mig istället. Alla skulle hem och äta och jag hade ätit så jag satt där till slut helt själv på den vita bänken. Från ingenstans dyker petzo upp frågar om jag vill följa med till lekplatsen som låg några meter bort. Jag följde med. Vi satte oss på en annan bänk där och så kom det från ingenstans: "Lisette, vill du bli tillsammans med mig?" mitt svar blev "sluta skoja" och så skratta jag vilt, han tog det ganska illa och titta på mig väldigt allvarligt...nästan så jag blev rädd. Han menade allvar! Jag fråga inte varför eller något, ett enkelt ja fick det bli.

resten av sommaren kan ni tänka hur det var, när skolan börja tog det slut. Han ville vara med sina coolare typer och jag platsa inte riktigt in. Nörden som bara fanns liksom. Vi gick i samma skola och det var något av de jobbigaste jag varit med om under den tiden. Min tröst blev sedan ett förhållande på två år därefter.

detta är min första förälskelse för att en sådan får man inte riktigt tillbaka. jag har och har haft en med christoffer och den är enorm, verkligen enorm! den med petzo var enorm pga min ålder...men idag när jag tänker efter så var petzo inte riktigt min kopp av te! han var snygg men jag visste inget om hans insida. Dock tog vi bilder tillsammans en dag..jag slängde alla men sparade en på han. bilden ligger bland tjejprylarna som är nedstoppat sen år tillbaka. Den dag jag packar upp de, ska det bli kul att minnas tillbaka igen.